Jag känner mig konstig.
Jag känner mig feg och konstig.
Fegkonstig?
Jag vågar inte berätta. Gillar inte att berätta. Fast jag vill inget hellre.
Kanske är det för att jag inget hellre vill.
Man har fått lära sig att inte våga hoppas eller tro för mycket. Jag vågar kanske inte säga det för att jag är rädda för att de inte ska tro mig. Eller för att de ska tro mig och tycka att jag sviker. Att jag bara sticker, när de behöver mig. Kanske som mest?
Kanske för att jag inte vill inse hur mycket jag faktiskt kommer att sakna dem.
Kanske för att jag är rädd för att de ska glömma mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar